POPKALENDERN:

Där 2020 var året när alla kulturevenemang sattes på paus så skulle 2021 vara det förlösande året där vi äntligen skulle få återgå till att njuta av både små klubbgig och stora arenakonserter. Tyvärr blev ju detta inte riktigt fallet men musiken har inte tystnat trots dessa smådystra omständigheter.

I Popkalendern kommer vi som vanligt få se 24 svenska musiksläpp från året som gått och bakom lucka 24 väntar årets bästa album. Nu kör vi!

Om Håkan Hellström är svensk popmusiks okrönte kung så är Veronica Maggio definitivt dess drottning. Hennes stora hits har avlöst varandra och hon sitter nu ganska bekvämt på sin tron.

Precis som med hennes förra album Fiender är tråkigt så har hon delat upp Och som vanligt händer det något hemskt i två kapitel och det är det första som hann ta en plats i årets kalender.

Det är ungefär samma team hon jobbar med som förra gången vilket för det mesta hörs men den 80-talsdoftande syntslingan i Se Mig är en uppfriskande ny ljudbild som Veronica passar väldigt bra i.

Kanske är Veronica Maggio lite för bekväm i sin position som popdrottning och åren börjar komma ikapp dom tonårsdoftande hjärtat i halsgropen-texterna så till nästa gång skulle jag väldigt gärna vilja se att hon går en ny väg i sitt skrivande. Det går dock inte att komma ifrån att Och som vanligt händer det något hemskt Kapitel 1 är en stark första del och kanske får vi chans att återse albumet i nästa års kalender.

Hemliga Klubben består av Adéle Cechal, Mattias Jonsson och Gustav Gällhagen som samtliga har jobbat bakom rampljuset och skrivit musik åt ett flertal svenska artister. Namnet känns därför ganska passande, det är deras egna lilla klubb där dom har full kontroll över deras uttryck och bara behöver anpassa sig till sig själva.

Det är knepig kärlek som är det övergripande temat på Tills alla glömt oss. Vi kastas mellan relationer som tagit slut, till viljan att riskera en vänskap genom att ta första steget mot romans. Det är vardagliga känslor formulerade på ett sätt som gör att det går raka vägen in i hjärtat.

Lättsmälta glada popmelodier varvas med lite mer RnBdoftande beats som passar in bra med texterna som inte sällan är melankoliska. Det är ofta i refrängerna som det tänder till och det är ett flertal som satt sig som klister i mitt huvud.

“Har försökt gå vidare men det går inget vidare“

Tills alla glömt oss är en lysande debutskiva och om Hemliga Klubben väljer att fortsätta på den inslagna vägen så kommer vi nog se dom överallt inom en snar framtid.

December går lika snabbt som vanligt och det är redan dags för lucka 3, passande nog med ett band som hittar in till popkalendern för tredje gången.

Riga Tiger är realismpop när det är som allra starkast. I Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet möts vi återigen av vardagsbestyr som beskrivs i ordrik detalj utan att behöva använda svåra referenser eller otydliga liknelser.

Det betyder inte att det är tråkiga texter utan snarare tvärtom, formuleringarna är lika underfundiga som brukligt och det är lätt att ryckas med i en vardag utanför ens egen vardag.

“Om jag skriver nåt fint, kan du komma ihåg mig?”

Vad ska du göra med din så kallade mänsklighet är kanske Riga Tigers bästa album hittills och känslostormen i Tungt regn kommer jag bära med mig länge. Har du inte hört talas om bandet förut så är detta en ypperlig startpunkt.

Popkalendern fortsätter att varva veteraner med debutanter och dagens lucka bjuder på en riktig raket till debutplatta.

Felicia Takman slog igenom stort förra året med singlar som Du vann och Dunka dumma hjärta dunka som samlade ihop flera miljoner lyssningar på streamingtjänster och bidrog med nytt blod till “vägra sluta dansa trots att hjärtat blöder”-genren.

I hennes första album Alla gör slut fortsätter hon i samma stuk och i inledande spåret Fråga snällt sätts tonen klart och tydligt; det är en fartig, glad popmelodi med en text som talar om något annat.

Även i de låtar som sänker ner tempot till mer klassiska melankoliska popballader så låter det modernt och snyggt producerat, med Felicias klockrena röst för ändamålet som hugger till i hjärtat. Exempelvis i den vackra Hela dig, vars omvända “Jag ger dig min morgon”-refräng lämnar mig berörd efter varje lyssning.

“Jag tar dina nätter, kanske några dar, men hela dig kan jag aldrig ha”

Felicia Takman var redan ett stort namn innan hon släppte sitt första album men med Alla gör slut befäster hon mina aningar om att hon inom några år kommer ta en rättfärdig plats bland dom svenska popgiganterna.

Om andra advent firas bäst med lite nedstämdhet så är detta den perfekta luckan för ändamålet.

Nadja Evelina återser popkalendern med sitt andra fullängdsalbum och mycket är sig likt sen två år tillbaka. Första låten Juni/Juli sätter igång åkturen direkt med snygg synth och vemodig sång och resten av skivan följer samma känslomönster.

Att det är samma producent bakom majoriteten av låtarna i Aska, glitter och annat som försvinner med vinden som stod bakom gårdagens album av Felicia Takman är inte särskilt förvånande då vi rör oss i samma hav av trasig kärlek. Nadjas uttryck är dock mindre “festa bort mitt brustna hjärta” och desto mer tillbakadraget och eftertänksamt.

“jag är 24 men känner mig äldre, kan det vara det här som är livet?”

Att sjunga om hjärtesorg är kanske det som är mest gjort i pophistorien men det gör mig glad att folk som Nadja Evelina visar att det fortfarande finns mycket plats kvar för nya uttryck inom ämnet. Aska, glitter och annat som försvinner med vinden är en mer än fullvärdig uppföljare till Nadjas debutskiva och säkerligen bara ännu ett steg i en strålande karriär.

Daniel Adams-Ray blev rikskänd när han tillsammans med Oskar Linnros dundrade in med rap-duon Snook och släppte megahiten Mister cool 2004. Några år senare splittrades gruppen och båda gav sig in i framgångsrika solokarriärer.

Döda hjärtan kan slå igen är Daniels tredje skiva på svenska och mycket känns igen från föregående albumet innan vi suddas ut från 2014. Det popiga soundet är kvar även i de låtar där han går på rappandet vilket är lika snyggt som vanligt.

Texterna är en salig blandning av uppväxthistorier som berör på riktigt, klassisk kaxigt hiphopskryt och även en uppgörelse med historien om Snook. Oavsett ämne så fångar han in mig i berättandet med den uppenbara passion som han uttrycker.

“Du är inte härifrån för du har alldeles för tunna kläder”

Döda hjärtan kan slå igen är en stark skiva rakt igenom och den liknelse Daniel Adams-Ray gör i låten Bara vinden tårar mig mellan sitt eget uttåg från Snook och Håkan Hellströms från Broder Daniel är kanske inte helt dum ändå.

Miriam Bryant slog igenom 2013 med Push Play men det var först när hon var med i Så mycket bättre 2015 som hon blev ett känt namn i alla svenska hem. Hennes tolkning av Sven-Bertil Taube blev årets hit och kanske var det då hennes tankar om att börja skriva på svenska började.

PS jag hatar dig är hennes tredje fullängdsalbum och det första på svenska. Jag har tidigare haft lite svårt att hitta en koppling till hennes musik men kanske är det dom svenska texterna som äntligen vann över mig. Det känns ärligt och språket är opretentiöst med både svordomar och ett härligt göteborgsklingande ‘la’.

“Skrev om oss i past tense innan det tog slut ens, för jag hade la det på känn”

Miriams försiktigt raspiga men samtidigt starka sångröst är unik och har vuxit på mig rejält med PS jag hatar dig. Det är en röst som kan lyfta en egentligen generisk poplåt till något som känns mycket mer än så och i mitt tycke kommer den till sin rätt ordentligt på svenska.

Att självaste Jocke Berg dyker upp och körar på skivans bästa låt Lonely in a crowd värmer förstås mitt kenthjärta extra mycket.

Vinterkylan har lagt sig och vi är redan en tredjedel igenom årets kalender. När tiden går fort så kan det vara skönt att skruva ner tempot en aning, något som dagens album gott kan hjälpa till med.

Det är svårt att tänka sig att Andreas Mattsson var frontfigur i ett av sveriges coolaste indieband på 90-talet när man lyssnar på Soft Rock. Borta är den kaxiga attityden och britpopgitarrerna från Popsicle-tiden, kvar är ett piano, en gitarr och en sångare i 50årsåldern som är mer intresserad av att berätta historier än att upprätthålla en image.

Det är orden som är det centrala och musiken fungerar mest som en stämningssättare när Andreas leder oss igenom 46 minuter av ärligt blottande av sig själv.

“Du sa “jag tror inte jag kommer leva länge till”, jag frågade “är du rädd?” och du sa nej”

Soft Rock kräver sin lyssnares uppmärksamhet men jag rekommenderar att slappna av i soffan med en varm dryck i handen och albumet spelandes i hörlurarna.

Markus Krunegård är ett namn som dom allra flesta känner till vid det här laget. Om inte för den moderna klassikern Jag är en vampyr så från hans bejublade deltagande i Så mycket bättre förra året.

I våras släppte han sitt första album på tre år. I Tutti Frutti – från lokalen under sushin får vi höra den elektroniska pop-sidan av Markus och gitarrslingorna från hans poprockdagar får vila.

Det är som vanligt ordrikt och rappt med den speciella touchen på texten där han blandar humoristiska formuleringar med seriositet på ett sätt som han är ensam om i Sverige att bemästra.

Vi bjuds på dessutom en vacker, slut på kärlek-ballad tillsammans med den fantastiska Klara Söderberg från First aid kit som är den låt som gör störst avtryck i mig med sin fina stämsångrefräng.

“Allt det värdelösa är asskönt nu när det är helt kört”

Tutti Frutti – från lokalen under sushin är på många sätt typiskt Krunegård-album med ett flertal väldigt starka låtar men för mig lämnar albumet en saknad av den Markus som har elgitarren över axeln. Mer om det i en senare lucka.

Popkalendern är redan uppe i tvåsiffrigt och musiken blir bara bättre och bättre.

Makthaverskan är post-punkig pop som själva brukar benämna deras musik som “dödspop”. Har man lyssnat på bandet tidigare så är det mycket som man kommer känna igen i För Allting och trots skivbolagsbyte så är dom bekväma i sin något diffusa genre.

Det är musik som låter hårt och mjukt på samma gång, med snälla melodier, skräniga gitarrer och högoktanig energi som går rakt igenom högtalarna.

Sångerskan Maja Milner har en röst som inte riktigt går att hitta någon annanstans i genren. Hon skär igenom den medvetet dova produktionen med sin laserskarpa stämma och sätter en unik prägel på bandet.

“Memories passing by, memories that don’t feel like mine”

Möjligtvis är För Allting lite mer poppig i sin struktur än tidigare alster men det är lika kompromisslöst som alltid när det gäller Makthaverskan och av dom fyra album som bandet släppt i sin karriär kan detta nog vara min favorit.

Stilla Havet gjorde entré i popkalendern 2019 med det 80-talssynthinga albumet Brinnande Horisont och i år kom uppföljningen Samtiden sliter oss isär.

Jag använder ordet uppföljning för det känns som en regelrätt uppföljare; 80-talssyntherna är kvar och dom mörka, nästan dystopiska tongångarna är ännu mer slagkraftiga denna gång.

Sångaren Elias Eriksson har den typ av sångröst som skarvar lite mellan tonerna på precis rätt sätt och det passar in perfekt även om han kanske inte kommer vinna något pris för bäst sångteknik.

“Dunkar kallt, tårar smakar sprit och salt”

Samtiden sliter oss isär gör inte så mycket nytt i jämförelse med Brinnande Horisont men samtliga delar sitter bättre och Stilla Havet fortsätter vara den snabbaste vägen för dom som vill återuppleva den mörkare delen av 80-talet.

Glad tredje advent! Med dagens lucka har vi redan kommit halvvägs igenom kalendern och det finns mycket bra musik kvar att gå igenom.

Dina Ögon är ett relativt nystartat band med erfarna medlemmar. Främst är det ett samarbete mellan musikern Daniel Ögren och sångerskan Anna Ahlund. Det är ömsom jazzigt och psykadeliskt, ömsom poppigt och drömmigt när vi leds igenom den självbetitlade debutplattan.

Det är starka retrovibbar på både sång och musik och ibland känns det som att man hamnat mitt i en rökig källare med ett husband som jazzar loss fullständigt men det finns även betydligt mer lättillgängliga spår såsom inledande Sol som är en snäll, avslappnande loungig poprökare.

“Vi ritar om med tusch, vi suddar ut och börjar om”

Dina Ögon är en behaglig lyssningsupplevelse från första till sista ton och även om det musikaliskt kan utmana lite mer än ett vanligt popalbum så är det väl värt mödan.

Popkalendern önskar en glad lucia med ett välkänt namn inom svensk pop.

Thomas Stenström slog igenom med superhiten Slå mig hårt i ansiktet 2014 och har sen dess synts i alla möjliga sammanhang, nu senast i Så Mycket Bättre som bekräftar hans status i svenska popvärlden.

I september släppte han sitt femte album Spring baby spring och västkustssonen från Uddevalla kan ha toppat sig själv.

Thomas visar en gång för alla vad han är bäst på; känslosamma gitarrballader med starka refränger som är som gjorda för allsång på konserter med ett hav av tändare i publiken. Även om han ibland drar upp tempot som i den klappvänliga hej hallå! så är det i det emotionella som han skiner på riktigt.

“Jag lyssnade på låtar som du skickade, alla handlar om dig, allt handlar om dig”

Spring baby spring må vara det långsammaste album som Thomas Stenström släppt hittills men det är även det mest gripande.

För första gången i popkalendern så får samma artist två luckor på samma år.

Precis som 2009 när Markus Krunegård släppte Lev som en gris dö som en hund och Prinsen av Peking så släppte han i år två album med distinkta stilar.

Där Tutti Frutti var mer elektroniskt och popigt är Kemtvätten en återgång till soundet han hade i sina dagar i bandet Laakso. Det är gitarrer och piano samtidigt som hans snudd på fantastiska förmåga att formulera sig i sångtexter hänger kvar.

I tredje spåret Etta sitta längst fram drar Markus i handbromsen och vi får en oerhört melankolisk beskrivning av turnélivet som är en av dom starkaste låtarna han gjort på länge.

“Det är en lång väg till toppen om du gillar rocken”

Enligt mig är det i detta lite skitiga, rockiga ljudlandskap som Markus Krunegård gör sig allra bäst och Kemtvätten är en mycket välkommen “back to basics”.

December rusar framåt snabbare än vad man hinner med och nu har vi hamnat bland dom tio sista albumen för i år. Det råkar vara tio riktigt bra skivor kvar, så är det nån gång du ska börja lyssna så är det nu!

Amason började som något av en supergrupp inom den svenska indiesfären, med medlemmar från olika respekterade band som gav ut den bejublade debuten Sky City 2015. I november släppte dom deras tredje album Galaxy II som är, likt titeln antyder, en direkt uppföljning på Galaxy från 2019.

“See that storm, it’s been raining so long, that must mean something”

Precis som tidigare får vi pop både på engelska och svenska med den magiska Amanda Bergman bakom mikrofonen. I spåret picture seas möter hennes röst Seinabo Sey som är en av Sveriges mest talangfulla sångerskor och resultatet blir en två och en halv minut lång gåshudsession.

Galaxy II känns stundtals lika överjordiskt som titeln antyder och det kan vara det starkaste Amason producerat hittills.

Dagens lucka innehåller inte särskilt många spår av pop men har likväl en rättvärdig plats i kalendern.

Viagra Boys är post-punkbandet som med debutalbumet Street Worms blev populärt inte bara i dom svettiga konsertlokalerna utan även hos kritikerna.

Welfare Jazz tar upp bollen där dom lämnade den senast och öser på i samma stuk. Det är mycket The Stooges-vibbar med ganska monotona, kraftfulla melodier som känns skitiga och välpolerade på samma gång.

Sångaren Sebastian Murphy sjunger om mörker på ett igenomträngande sätt med en inlevelse som är få förunnat.

“I’d stop drinking and gambling to earn back your love”

Viagra Boys skrovliga yta kan vara avskräckande för någon som inte är särskilt bevandrad i genren men under den döljer sig ett av årets bästa rockalbum.

Med en vecka kvar till jul så öppnar vi dagens lucka med gott mod trots att det är den mörkaste hittills.

Ossler har en lång musikkarriär som bland annat gitarrist i Wilmer X men är kanske främst känd för sina samarbeten med Thåström och på senare år även som soloartist. I popkalendern 2013 började min bekantskap tack vare det utmärkta albumet Stas och nu är det återigen dags att möta mörkret.

Regn av glas är vackert och mäktigt med tunga toner i moll, skärande gitarrer och ödesmättade stråkar. Det femton spår långa albumet lyssnas med fördel i en sittning då den stämningen som sätts direkt från start hänger kvar som en röd tråd genom hela skivan och kulminerar i den nedtonade, perfekta avslutningen Gare du nord.

“Min vän du är som jag, ett felstämt ackord”

Att Ossler inte är mer populär än vad han är känns ännu mer obegripligt efter Regn av glas. Kanske är det detta album som äntligen ger honom den uppmärksamhet han förtjänar.

Mattias Alkberg behöver knappast en ytterligare presentation för inbitna följare av popkalendern men för säkerhets skull tar vi det kortfattat en gång till. Norrbottens bäste och meste artist är nu uppe på sitt trettionde album med sitt gamla band The Bear Quartet och som soloartist, och utöver det har han ett gäng diktsamlingar i sin bibliografi.

I Häxor tar Alkberg tjuren vid hornen och fokuserar på patriarkalt förtryck, något som man kan tycka är ett känsligt ämne att hantera för en man i 50-årsåldern. Han lyckas dock okrystat och ärligt skildra tio berättelser med den gemensamma röda tråden.

“på din säng, klarvaken klockan fem och morgonångesten”

Musikaliskt är det, som vi har fått vänja oss med Alkberg dom senaste skivorna, en salig blandning av indiedoftande pop, en liten släng av gubbrock och rakt av rockabilly. Det är nästan snudd på ofokuserat men det håller mitt intresse rakt igenom och allt kulminerar i sista spåret Brända skepp som är en av hans mest kraftfulla låtar på länge.

Mattias Alkberg har en imponerande hög lägstanivå med tanke på sin enorma output och även om Häxor inte hamnar bland mina favoritalbum från hans diskografi så är det som vanligt en stark upplevelse att lyssna igenom.

Fjärde advent är här och julen står och väntar strax utanför dörren. Dagens album kanske inte ger så mycket julkänsla men det bjuder på något alldeles extra oavsett.

2013 var jag nykär i Team Rockit och 2017 var jag golvad av vad jag var rädd för skulle vara deras sista album. 2021 blev jag lättad att så inte var fallet.

Bahamut Zero är en resa där vi guidas av den ömsom nyfikna, ömsom skräckslagna AIn Attu. Det blir en reflektion av mänskligt beteende, spirituell ensamhet och ångest.

Trion Gregorian, Merely och Ikaros fortsätter i samma musikaliska spår som tidigare; det är ett experimentellt, mytiskt och storslaget sound som känns större än dess beståndsdelar. Merely står för skönsången och får blomma ut ordentligt i Jordens Salt som snabbt blev en av mina favoriter från albumet.

Ännu ett steg vassare är dock Sten av dumhet vars dialog mellan Gregorian och Merely i all sin enkelhet etsade sig fast i min hjärna direkt efter första lyssningen och jag har fortfarande inte lyckats skaka av mig den.

“-Men det är helt enormt, kan du inte se? -Nej jag har stuckit ut mina ögon”

Bahamut Zero är enligt bandet själva deras sista album som Team Rockit och även om det enligt mig inte riktigt når upp till den skyhöga piedestal jag satte dess föregångare så är det mer än en värdig avslutning av ett av Sveriges mest intressanta musikprojekt.

Pascal består av Mimmi Skog på trummor, Isak (I.B) Sundström på sång och gitarr och Manuela De Gouveia på bas och sång. 2016 släppte dom det kritikerrosade albumet Revy och efter det tog det fem år innan dom kom ut med något nytt. Med facit i hand var det väl värt väntan.

Skränigt är bara förnamnet när det kommer till Pascal och det gäller även för Fuck Like A Beast, en titel lånad från 80talsrockarna W.A.S.P. Allt från gitarr och bas till sång är uppskruvat till en nivå som medvetet skär i öronen på precis rätt sätt.

Vi får nio korta berättelser som med små medel berättar stora historier. Till exempel får vi i briljanta Stephen King höra hur protagonisten ber om råd från just skräckförfattaren Stephen King i en låt vars stämning jag närmast kan likna det obehagliga i kultserien Twin Peaks.

“Hjälp mig, jag har dödat min kille ikväll”

Det finns inte riktigt nåt annat svenskt band som gör det Pascal gör, och definitivt inga som gör det lika bra.

Två dagar kvar till julafton betyder bara tre luckor kvar! Låt oss dyka ner en stund i ett bekant ljudlandskap medans vi klär granen i svart glitter.

Thåström är en av Sveriges absolut största punkikoner och även om dom dagarna blir mer och mer avlägsna för varje dag som går så håller han sig ständigt aktuell med sin poetiska, mörka rockmusik.

I Dom som skiner får gitarrerna vila till förmån för klaverinstrument. Det är piano men framförallt synth som vi möts av, med den dystra mollklangen fortfarande väl intakt.

Thåströms omisstagbara sångröst passar föga förvånande perfekt ihop med den intressanta elektroniska musiken och lyfter fram det som egentligen är i fokus; texterna är hans främsta vapen och det som lyfter hans musik till den högsta nivån. Det är vardagsrealism i form av poesi i form av mörk synthmusik och det går inte att värja sig när han till exempel pratsjunger om den stora långa gatan precis utanför där han bor.

“jag hörde min granne eka över gården, han som längtar efter bergstoppar av silver”

Dom som skiner klickar bättre med mig än resten som Thåström gjort på väldigt länge och får mig att uppskatta hans insats för svensk musik på riktigt.